Att bara få lyssna räcker väl
G.Stenberg in Upsala Nya Tidning, 7.3.2009: Det unga stjärnskottet Patricia Kopatchinskaja har en bit kvar till Mutters självklara elegans men hon har kommit långt. Det märks extra tydligt när hon tar sig an tre så olika tonsättare som Beethoven, Ravel och Bartók. Kreutzersonaten hanteras flyhänt liksom Ravels sonat i G dur och Rumänska folkdanser. Hon spelar också ett specialskrivet stycke av sin pianoackompanjatör Fazil Say, ett verk som lovar gott för dem båda. Beethoven står sig fint som en av de allra mest inspelade kompositörerna visar en titt i flödet av album som kommer till redaktionen. Här bara ett axplock.
En musikupplevelse utöver det vanliga
Agneta Svanholm in Nya Lidköpingstidningen (NLT) 29.10.2004: De har charmat en hel värld med sitt originella och färgsprakande sätt att spela, de två unga världsartister som i onsdags inledde sin första gemensamma Sverigeturné i Lidköping.
Det skedde i onsdags kväll på Rörstrands museum och det är bara att gratulera de som hade lyckan att vara där. Musik är ögonblickets konst och man vet aldrig vad man kan förvänta sig. I det här fallet blev man helt betagen av den enorma energi dessa två unga flickor utstrålade - den flerfaldigt prisbelönade violinisten Patricia Kopatchinskaja och den lika välmeriterade pianisten Mihaela Uruleasa, båda från Östeuropa.
De reser jorden runt och uppträder med olika orkestrar eller som solister. För fem år sedan möttes de i Wien och kände genast att de ville spela ihop. Trots att Patricia, 27 år, kommer från Moldavien och 26-åriga Mihaela från Rumänien talar de samma språk, även rent musikaliskt.
Ibland tror jag att hon är min syster, säger Patricia. Vi gråter båda när vi hör musik av Enescu, eftersom vi då tänker på vår barndom...
George Enescu är den östeuropeiske tonsättaren, dirigenten, pianisten och violinisten som efter sin död fick en stad uppkallad efter sig och på konserten på Rörstrands museum spelades en smäktande sonat av honom. Hur Patricia i ena stunden kan få fiolen att tjuta som en kaffepetter, kvittra som fågel, surra som en humla eller rusa fram som ett expresståg för att i nästa stund spela så känslosamt att man nästan brister i gråt – det är rena cirkusnumret!
Jag är tacksam att jag kan ge musik med kärlek. Man ska alltid spela som om det vore både första och sista gången, säger hon.
Hennes italienska fiol är från 1834 och har en speciell mörk ton som passar henne, säger hon. Hon tycker bäst om samtida musik men tycker att det borde skrivas mer musik från hjärtat och att musiken borde bli mer förståelig. Samtidigt vill hon ha utmaningar.
Jag vill göra något som är nästan omöjligt, t ex sjunga och spela samtidigt. Det går, kanske för att jag sjunger inom mej när jag spelar.
Närmare sextio åhörare hade kommit till Rörstrands museum för att lyssna på dessa begåvade solister. Förutom musik av bl a Maurice Ravel och Béla Bartók fick de höra ett uruppförande av den nutida österrikiska tonsättaren Otto M Zykan, ”Den med rösten och pianot” – ett riktigt paradnummer blandat med skrik, stampande i golvet, da-da-da och ra-ta-ta...
Patricia och Mihaela kommer från musicerande familjer och började spela när de var mellan fem och sex år. Båda har blivit kallade ”underbarn”, en term som de avskyr. Mihaela var bara åtta år när hon framförde sin första pianokonsert av Mozart. Patricia säger att det var en ren olyckshändelse att hon blev violinist.
Alla andra i familjen spelade fiol! Men man kommer ingen vart med att kopiera andra, man måste ge sin själ och bästa sättet att förstå musik är att spela den själv...